Knabbo

Funderar på om jag kanske ska ta o skriva lite igen här...Känner att jag behöver kanske ventilera och lätta på trycket NÅNSTANS eftersom jag har så svårt att göra det personligen eller vad man ska säga.... Verkligheten börjar komma och det trycker på och vill nästla sig in och få en att känna sån smärta och sorg...

Det går inte, jag motar bort, trycker ner och överröstar med annat för att jag ska kunna fungera som människa, som mamma och sambo...Jag kan inte ligga i sängen hela dagen och bara stirra, känna och gråta.... Som jag egentligen kanske skulle behöva göra.... Så länge jag inte tänker på det, så finns det inte och det har aldrig hänt... Accepterar jag det hela så blir det ju verklighet, och den känslan skrämmer mig nåt så in i helvete... Paniken kommer på en gång, för det här är inte rättvist. Det är inte såhär livet ska vara....

Men jag borde, eller MÅSTE, ta tag i alla känslor....Snart, helst igår... Då kanske man kan sova ordentligt om nätterna ist för att ha mardrömmar och se dom här hemska bilderna som ploppar upp som på beställning så fort man lägger sig och ska sova på kvällen... Jag klarar inte mycket mer, trött, irriterad och nere...somnar på dagarna och sover utan att drömma...Som alltid när man är helt jävla utmattad...Sen vaknar man och är tröttare än innan...

Vet inte hur mycket mer man orkar med, just nu skulle jag vilja åka bort nånstans och bara sova, sova, sova och sova...Och hoppas på att man blir lite piggare....

 

Det känns som att jag kanske ska testa skriva av mig lite här, lätta på trycket för min skull...Men vi får se hur det blir. Skriver jag så skriver jag...För min skull...