När lilla Edward kom till världen...

Det var i maj när göken gol!! haha nää inte riktigt va? ;)

Lilla Edward, han hade bråttom ut han :) Ingen förvarning här inte!
Vi vart lite tagna på sängen eftersom vi ändå var två veckor ifrån beräknat datum, men jag hade ju som sagt var sagt att senast söndag (12/6) så skulle jag vara på förlossningen och föda. Tänk att han lyssnade på mig, duktig kille!! ;)

Jag vaknade efter två timmars sömn i värmen igår morse vid tre snåret på morgonen, undrar först varför jag vaknat var inte särskilt kissnödig. Men kom ihåg att precis innan jag vaknade (i sådär lite halvvaket tillstånd) så hade jag fått en värk, en förvärk...trodde jag... tänkte att det var lika bra att pallra sig på toa så man kunde somna om igen...fick en till förvärk när jag lade mig igen...tänkte inte så mycket mer på det, la mig till rätta o skulle till å somna igen när det kom en värk till...då började jag fundera, men avfärdade det hela eftersom jag haft förvärkar lite då o då i ett par dar...runt halv fyra snåret så förstod jag att nog värkarbetet startat och jag väckte Niklas för att berätta det. Han pussade på mig, mumlade nåt o somnade om.... Jag tog på mig trosor och morgonrock, kollade till Nova och gick ner till datorn för att fördriva lite tid tills det var dags att ringa in folk och åka till förlossningen. Hade ju massa tid på mig...trodde jag...

Strax före sex ringde jag och väckte mina stackars föräldrar och förvarnade dom om att dom nog fick besöka lilla Sala idag för värkarna hade startat. Vi bestämde att vi skulle höras om en timme ungefär, eventuellt så skulle nån av dom köra oss till förlossningen sen när dom kom.
Halv sju ropade jag ner Niklas o sa att vi nog borde göra oss redo o ringa Maria o fråga om vi kunde lämna Nova hos dom till mina föräldrar kom hit, och att Jonny gärna fick köra oss. Men då hade bilen gått sönder, men Niklas skulle komma över med Nova medan jag ringde sjuktaxi. Ringde mamma o sa att åk NU!! Hade pratat med förlossningen och dom ville ha in mig eftersom värkarna kom med 3-4 minuters mellanrum.

Niklas snabbduschar, klär sig, hjälper mig genom ett par värkar, väcker och klär på Nova, slänger i henne en flaska välling o så springer han iväg till Maria med henne. Tio i sju ringer jag 112 o ber om ambulans, fick prata med en väldigt trevlig karl och jag säger som det är, har ingen skjuts, värkarna är täta och intensiva, liksom gör ont i svanken. Han sa att jag skulle boka sjuktaxi, men vart det värre i väntan på den så skulle jag ringa upp igen o då skickar dom ambulans.

Vart kopplad till sjuktransporten och fick veta att den skulle komma kvart i åtta. Niklas kom hem och konstaterade att jag inte kunde vänta så länge, låg mest och skrek o vred på mig. Nu hade jag börjat få tryck-känningar och kom på mig själv att ligga o knipa genom värkarna. Han ringde 112 igen och sa åt dom att skicka hit en ambulans, NU! Han fick prata med 112 och förlossningen samtidigt och dom bestämde att skicka ut en ambulans.

Niklas la på o sa att ambulansen skulle komma snart. "hallelulja" tänkte jag, smärtlindring here I come!! Efter nån minut började jag skrika om vart fan ambulansen var och Niklas kunde bara sitta o hålla mig i handen och försöka få mig att andas lugnt o lugna mig genom att säga att den var på väg. Han packade även ihop det sista vi skulle ha med oss medan vi väntade...

07.24 kom ambulanspersonalen in, en man o en kvinna. Han kom fram till mig och presenterade sig och hörde hur det var med mig, jag svarade han inte alls. Bara malde på om att jag mådde illa och hade ont så jag skulle dö. Dom hämtade in båren och ville att jag skulle lägga mig på den så vi fick lasta o åka. Jag kom halvvägs på, och dom ville att jag skulle sätta mig på den. Jag fick en värk och skrek åt dom att det inte gick. Kunde INTE sitta! Niklas frågade om smärtlindrande, men tyvärr så hade dom ingen dom fick ge pga påverkan på barnet.  "Jävla as" hann fara genom mitt huvud, jag skulle alltså bli tvingad att ha såhär MINST en halvtimme till, under färd till förlossningen. Jag var inte glad nånstans.

Efter värken fick jag upp benen på båren, halvlåg på sidan och dom började rulla mot hallen. Då började jag skrika igen om att dom måste stanna för det gör för ont! Dom stannar och ska lägga mig tillrätta efter värken tänkte dom. Då plötsligt så kände jag hur det började trycka rejält bakåt och jag förstod att jag fått krystvärkar.
Jag skrek (tror inte jag gjorde nå annat än att skrika på dom stackarna haha) "Jag har krystvärkar, stanna!! Han kommer NU!!" Dom stod som frågetecken, lite chockade, sen så sprang kvinnan och stängde ytterdörrn. Låg ju med full insyn ;) Under den lilla tiden så skrek jag åter igen att han kommer nu, jag har krystvärkar. Sen skrek jag åt mannen att han fan fick ta o klippa av mig trosorna för nu kommer han. Han började dra upp morgonrocken och ner med trosorna.

Jag insåg att jag skulle va tvungen att föda nu, lite lätt panikslagen eftersom det inte fanns nån barnmorska här som berättade för mig vad jag skulle göra och när. Och skulle dom be mig hålla mig så skulle jag döda dom, för det gick inte! Sen ville jag ha smärtstillande haha...Sen började kroppen trycka, och jag kopplade liksom bort hjärnan o lät kroppen göra det den ville...
Upp med benen lite, tröck en gång, kände att huvudet var på väg, flåsade, tryckte en gång till. Sa ploff, ut kom huvudet och lite vatten. Yr och förvirrad så frågade jag om han var ute. Fick veta att huvudet hade kommit, men inte resten. En halv minut senare ungefär så tryckte jag till igen och ploppade det rejält, han for ut och personalen fick ta emot honom halvvägs ner på slänten på båren typ, och det forsade massa gosigt slafs på vardagsrumsgolvet. Då var klockan 07.30....4,5 timme efter värkstart...
Efter han kom ut så släppte allt och jag vart coollugn på en gång..kommer ihåg att jag frågade om det verkligen vart en kille haha, så vi kikade allihopa, och nog var det en pung o liten snopp där! :D
Kvinnan öppnade morgonrocken och la upp honom på brösten på mig, han fick en mössa och så slängde dom på mig och honom massa handdukar och en filt, sen lastades vi på i ambulansen och åkte till förlossningen.

Kvinnan var imponerad sa hon och tyckte jag var så duktig :) I ambulansen så fick jag syrgas, dropp och så mätte dom syresättnaden på både han o mig... Niklas frågade en del om grejjerna o så, intresserad som han är ;)
Typ hela personalstyrkan på förlossningen tog emot oss, alla ville ju titta på mig som fött hemma haha..Ambulanspersonalen tackade för sig och sa än en gång hur duktig dom tyckte jag varit... Tydligen så var det deras första förlossning på plats dom varit med om ;)
Kul som sjutton var att vår Lisbet som förlöste Nova tog emot oss, och vi fick henne igen :) Efter lite undersökningar och sånt så bestämde vi oss för att åka hem efter sex timmar. Var skönast så tyckte vi :)
Så mamma och Jörgen kom och hämtade oss vid tre tiden...sååå skönt att få komma hem!!

Så nu ligger han här brevid mig, 3438g tung, 50 cm lång och helt underbar!! :)




Kommentarer
Postat av: linda brolin

blir alldeles tårögd. starkt jobbat och stort grattis till er alla <3

2011-06-13 @ 21:08:34
Postat av: Karin Hjälm

Naaaa vilken historia, jag blev så rörd :) Sitter typ här och bölar haha. Många kramar till er allihopa :)

2011-06-13 @ 21:16:35
Postat av: Madde

Shiiit så häftigt !! Känns som ja satt i soffan o kolla på när du födde. hahaha :D

2011-06-13 @ 21:27:02
URL: http://madeleine-linevlik.blogspot.com
Postat av: Tove

snyft, snyft, buäääää VA MYSIGT!!! GRATTIS!

2011-06-13 @ 21:43:58
URL: http://prinsessbloggen.blogspot.com
Postat av: Tommy

Shit va du är cool alltså :D Hur grymt som helst =) Grattis igen och igen.

2011-06-14 @ 05:46:47
Postat av: Kristina

Grattis till sonen!

Vilken historia, skönt att allt gick bra.

Jag själv ska ha barn om 1 månad, en till pojke blir det. Det börjar bli lite nervöst och spännande nu.

2011-06-14 @ 13:15:48
Postat av: Sophie

Stort grattis i efterskott! :-) Hehe höggravid och hormoner som man har så kom tårarna, fantastisk berättelse!
Kram

Svar: Åh! Tack så mycket :D Haha vet precis hur det var, när vänner fick sina bäbisar medan man väntade på sin, ja då rann tårarna nästan jämt när man läste om det :)
Jag är fortfarande gråtmild när det kommer till förlossningar, när bebisen kommer ut och upp på bröstet. Fantastiskt! :)
kram
Jenny

2012-10-02 @ 15:20:33
URL: http://asfaleia.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0